Det skrivna

Här finns det en blandad kompott. Jag skriver dock mest på engelska nuförtiden, så titta gärna på http://www.rivanacreations.com/writings.html för mer läsning och glöm för all del inte bort mina bloggar.

Index

Disponenten folder

En del av min slutexamination i copywriting. Om du vill läsa ordentligt vad det står kan du ladda ned en .pdf fil

Framsida Baksida

Upp

Upplevelseproduktion

En del av min slutexamination i copywriting. Uppgiften var att skriva ny copy till en av programsidorna på Luleå Tekniska Universitet.

Programmet för Upplevelseproduktion 120/160p

Det går bra för Sverige och en av anledningarna till detta är vårt växande näringsliv, speciellt inom upplevelseindustrin. Sverige är ett exotiskt resmål för många och speciellt då norrland som lockar med sin spektakulära natur, sitt unika klimat och den fängslande historian. Därför är det kanske passande att läsa en utbildning i Upplevelseproduktion just i norrland; en utbildning som dessutom är helt unik i sitt slag, både i Sverige och internationellt sett.

Upplevelseproduktion är ett mycket brett begrepp och kan inbegripa allting från att skapa konferenser, hålla festivaler till att erbjuda bergsklättring eller hundspannskörning. Utbildningen är bred nog för att kunna innehålla vad helst du skulle kunna tänkas behöva för att i framtiden vara redo för en roll inom upplevelseindustrin; i Sverige eller utomlands. Ett visst antal obligatoriska moment såsom gruppsykologi och marknadsföring blandas med dina egna valda kurser under åren.

Du kan plugga renodlade turismkurser, design, arkitektur, film/foto, media, mode, musik - det finns något för alla smaker här. Skulle du mot förmodan inte finna just det du söker i form av individuella kurser har du goda möjligheter till att läsa in det någon annanstans i landet eller utomlands. Vi har många samarbetspartners och hjälper dig gärna att skräddarsy just den utbildning som du vill ha.

Eftersom vi utbildar för en flytande industri där både teman och trender, för att inte tala om den teknologi som finns tillgänglig, förändras ständigt så är också Upplevelseproduktion ett program i konstant omvandling. Vi vill vara först, inte bara bäst och tar därför hjälp av både näringsliv och studenters åsikter när vi lägger upp våra kursplaner inför året.

Alla resurser, all hjälp du kan önska finns tillgänglig här, men kom ihåg - vi utbildar upplevelseproducenter. Det betyder att vi söker efter människor som inte bara är fantasirika utan också drivande och som kommer med många egna initiativ. På programmet för upplevelseproduktion är det till stor del du som skapar utbildningen och det innebär inte bara obegränsade möjligheter utan också höga krav på en ansvarsfull attityd. Det ligger på dig nu, både det första och det sista steget. Följ med oss in i framtiden, det är dags - upp till bevis!

Mer information:
Utbildningens upplägg
Ansökan och Urval
Upplevelseproduktion.com

Upp

Amnesty radioreklam

En del av min slutexamination i "Att skriva för olika medier". Reklamen är uppbyggd så att man kan ta bort och lägga till delar.

Intro

[Ljud av batong mot galler, stöveltramp och ilskna röster.]

(Tona ner.)

Röst Offer nr. 1: "De kom mitt i natten. Slet upp dörren och stövlade in i vårt sovrum. Jag kunde höra hur de hade sönder allt i sin väg medan jag och min familj flydde fönstervägen. Dagen efter hörde jag hur en del i moståndrörelsen inte hade varit lika lyckligt lottade. Det var goda vänner som dog den dagen."

Röst Offer nr 2: "Min man försökte protestera när de hämtade mig. Vad skulle de ändå med en ung författare till? De slog till honom och sedan var han tyst. Det var sista gången jag hörde hans röst."

Röst Offer nr 3: "Barnen skrek när de slets från mina ben där de klamrat sig fast. Jag fördes till häktet i väntan på dom, men domen kom aldrig. Efter tre dagar utan ett ord trodde jag att jag skulle släppas -jag hade fel."

Röst Offer nr 4: "Det blev väldigt kallt där på kvällen. Väldigt kallt. Jag låg och huttrade på golvet -ihopkrupen. Man skulle kunna tro att jag borde få ha behållit mina kläder i alla fall. Med ett brutet ben fanns det väl ingenstans jag kunde springa."

Röst Offer nr 5: "Jag vill inte tänka på det. När jag såg vart de hade fört mig och mannen som väntade där visste jag att natten skulle bli lång. De säger att man glömmer smärtan efter ett tag -det är inte sant."

Röst Offer nr 6: "Efter ett tag frågade de mig inte ens några frågor längre. Men jag pratade. Pratade hela kvällen, hela natten. Pratade och skrek. Jag sålde nog både min mormor och mina barn under de timmarna. Vet du hur lång tid det tar att läka spruckna stämband?"

(Offrens röster kan läggas till och dras ifrån hur som helst för olika sändningar.)

Speaker: "Alla brott begås inte av de som sitter i fängelse. Just nu befinner sig en mängd oskyldiga människor runtom i världen i tortyrceller, på väg till fängelset eller till sin avrättning. I 40 år har Amnesty Fonden gett bistånd till samvetsfångar och deras familjer, människorättsförsvarare, flyktingar och anhöriga till försvunna eller utomrättsligt avrättade. Hjälp oss att hjälpa -sätt in pengar på PG nr. 90 00 72-0 eller bankgiro 900-0720, varje krona gör en skillnad."

(För att förkorta kan man nöja sig med att ta det från "Hjälp oss att hjälpa ...")

Upp

Att skriva för smarta människor

En kort krönika eller ett kåseri beroende på hur man ser på saken.

På nätet finns det en hel del underbart depraverade, helsjuka, smarta människor med för mycket fritid. De underhåller oss med journaler, blogs och mail listor om de mest varierade ämnen. Från fakta om CIA till kak-recept och tips till onda överlordar, allt tillhandahålls med glädje på nätet och det senare med en god portion humor, gärna stingande sådan.

Det är onekligen ett hårt liv att vara författare eller manusskribent nuförtiden för på nätet där går tangenterna heta över allt som är fel med historierna. Billig plott kallas det och man dissekerar med glädje den ondskefulle överlordens planer, hjältens kläder och medhjälparnas intelligensbefrielse.

Listorna med alla de fel som skribenterna gör har blivit så berömda att de till och med används i undervisningssyfte av litteraturföreläsare. Hur skrämmande måste inte det vara för aspirerande författare att inte längre visas Tolstojs eller Dickens' romaner som dramaturgiska exempel utan sexy_124's lista över saker man inte ska göra i en skräckfilm eller funny_guy's tips för platta bikaraktärer.

Förr riskerade man bara att få tomater kastade på sig om man inte höll måttet, nu blir varje liten tabbe du gör uthängd för en hel värld att se och de gör det snyggt också. Det är verkligen ett under att man vågar ge ut sina historier till denna kritiska publik. -Vi har sett det förr och vi kan göra det bättre och säger hjälten till dig att ducka så ducka! Här söks det nämligen realism mina vänner och i realitet så har vi att göra med smarta människor. Tacka gudarna att man inte är George Lucas.

Upp

Dröm eller verklighet

En kort kort krönika.

Det slog i dörren och en kvinna iklädd endast ett påslakan kom instampandes och såg sig irriterat om.

-Vad är det för väsen halv ett på natten? frågade hon.

Jag höjde på ögonbrynet där jag stod i vårt badrum och kastade tillbaka:

-Inte är det någon som för liv här halv ett på natten. Det är dag nu.

Ett tappert försök gjordes till att låta så där snäll och förstående som man gör med gamla, senila människor och barn. Jag vet inte hur gott jag lyckades. Kvinnan såg sig misstänksamt om som om hon inte kunde förstå varifrån min röst kom. Sedan stirrade hon bestämt rakt ut i luften och sa:

-Nu får det vara slut på oväsendet. Det ska vara tyst.

Med denna order utfärdad vände hon helt sonika och gick ner för vår vindlande trapp igen. Hur människan lyckades vara så borta att hon inte vet om det är dag och natt och ändå kunde ta sig ner för den branta trappen utan att slå ihjäl sig... Nå, det kan väl få vara ett tecken på att de goda makterna skyddar tokiga människor. Jag har börjat låsa dörren efter det. Är ju inte första gången hon trampat in objuden.

Jag svär; mitt liv är som en dålig tv-serie ibland. Jag väntar bara på att regissören ska ropa -bryt!

Upp

Universums iskalla natt

En retsticka, början på grovmanuset till en science fiction bok som kommer eller inte kommer att skrivas färdigt någon gång i framtiden. Med grovmanus då menar jag grovmanus, det är inte Tolstoj, Tolkien eller Orson Scott Card, bara en retsticka som sagt.

Jag hatar verkligen det här, tänkte Tia för femtielfte gången den här dagen. En blick på den stora urtavlan på väggen sa henne dock att det bara var att bita ihop. Det var fortfarande en halvtimme kvar av dagens hjärndödande historielektion. Hon suckade tungt och såg ner på sin blyertspenna som nästan verkade ha fått ett liv av sig själv där i anteckningshäftet. Hela sidan var täckt av diverse krumelurer och osammanhängande ord som saknade mening. Ännu ett blad förstört till ingen nytta alls tänkte hon lakoniskt och bläddrade i boken, så tyst det bara gick, fram till nästa tomma sida. Med en trött blick kastade hon ännu ett öga på först klockan och sedan läraren. Jodå, han tänkte fortsätta pladdra hela lektionen ut. Ingen idé att försöka lyssna, hon var trött, det var varmt och kvavt i klassrummet, huvudet hade börjat bulta olycksbådande några minuter tidigare och stolen var både obekväm och tvingade henne att sitta i en ställning som hon visste inte rimligtvis kunde vara bra för varken nacke eller rygg. Hon såg ner på papperet och skrev en mening -jag vill härifrån! Sedan bet hon sig i läppen och kluddade över orden noggrant.

Deprimerad var bara förnamnet, ett halvår kvar av gymnasiet men det hela kändes som en ändlös mardröm. Varje dag tänkte hon samma tanke -sätta sig på ett plan, okänd destination. Inte komma tillbaka förrän hon hade ordnat sig ett liv eller åtminstone fått en paus. En chans att andas, en ny början. Äventyr. Tia log bittert. Vem försökte hon lura. Hon skulle ingenstans. Inte än. Visst skulle hon kunna ge sig av, redan idag om hon så ville, men hon var alldeles för förnuftig för att göra något sådant. Hon visste alltför väl vad konsekvenserna kunde bli. Feghet. Ordet snurrade runt i huvudet. Det hade gjort det så länge hon kunde minnas. Du vågar inte, raring, tänkte hon för sig själv. Du kommer att sitta här, i det här förbannade fängelset av regler, traditioner, order…tills du antingen gör något riktigt drastiskt eller blir en del av maskineriet. Fast vem vet, du kanske överlever, om du är stark nog. Ännu en blick på papperet framför henne avslöjade att tanke och hand var i samspel, just för den här gången. Och än en gång gick pennan med bestämda drag för att dölja hennes tankar, denna gång tätt följt av ett radergummis obönhörliga gnissel. Bestämt sköt hon sedan bort alla ovälkomna drömmar och började skriva. "Ett liv som inte går någonstans. En sanning som förskjutits. Tomma ord som inte tröstar. Svärd som aldrig gjutits. Oviktiga är löften, glömts har alla svek. Gudarna glömde skriva regler för vår existentiella lek. Så vandra eller stanna kvar. Älska eller glöm. -Det gör detsamma gamle vän, döden väntar sen."

Lektionen var slut och nu väntade en gigantisk, hjärndödande håltimme. Visst skulle man kunna använda den till veckans läxor, uppgifter och annat självplågeri, men det vore trots allt för mycket begärt i en så pass ostimulerande miljö. Tia gick upp till sitt skåp, låste upp, skyfflade in grejerna, stängde, låste och gick med trötta steg och satte sig på en bänk. Med en lättnadens suck drog hon upp benen på bänken, lutade sig mot väggen och blundade. Då hörde hon plötsligt en röst. "Kod 4, Kod 4, kaptenen till bryggan."

En känsla av panik spred sig som en löpeld genom hela hennes kropp. En kropp som hon knappt kände igen, den kändes helt enkelt, lite fel… saker och ting satt inte riktigt där de brukade. Hennes glasögon var borta och hon hade ingen värk i nacken. Det faktum att hon inte satt, som hon gjort nyss utan låg ner, gjorde inte saken bättre. Försiktigt förde hon ut vänstra handen och känslan av panik förstärktes ytterligare när hon kände en flat yta som gick parallellt med hennes kropp. Hennes första tanke var att hon låg i en kista. Ett ögonblick tvekade hon över om hon verkligen skulle öppna ögonen. Tänk om det var alldeles mörkt, tänk om hon skulle se ett lock där ovanför sig, tänk om… Blixtsnabbt öppnade hon ögonen för att förhindra tankarna att gå vidare i sina spekulationer. Med frånvarande blick stirrade hon sedan upp i det gråa taket medan rösten återigen gav ifrån sig orden ”kod 4, kod 4”. Hon funderade på om det kunde vara en dröm det här, men i samma ögonblick som hon tänkte tanken visste hon att så inte var fallet. Om man drömmer så tror man ju alltid att man är vaken. Jaha…kanske man skulle röra på sig då… Hon rörde sakta på huvudet och kom då att se locket till hennes högteknologiska kista. För högteknologisk var den, det insåg hon. Knappar och svarta skärmar och lysande lampor fanns både inne i hennes kista och på locket. Hon rös och satte sig häftigt upp. Det borde hon kanske inte ha gjort. En våg av illamående sköljde över henne och hon var tvungen att stålsätta sig för att inte kasta upp eller svimma.

Efter vad som kändes som en evighet öppnade Tia ögonen som hon instinktivt hade stängt på en gång känslan av illamående hade visat sig. Nu kändes det lite bättre, hon var groggy och så, men… Beslutsamt flyttade hon benen till höger. Lite skamset insåg hon att det ju inte ens fanns någon ”kistvägg” på den här sidan. Snacka om att överreagera. Hon som alltid var så tuff annars. Ett ögonblick dinglade benen där hon satt på bäddkanten. För det måste ju vara en bädd av något slag. Hon tog en mental sats och ställde sig på stadiga ben. Nu fick det vara nog med fjanterierna.

Framför sig såg Tia ett lågt, vitt bord och ett smalt skåp i samma färg. Hon gick fram för att undersöka närmare. På bordet låg det ett armband av något slag, en brosch och en bärbar dator, typ palm pilot fast lite större, utan lock, med skärmen direkt synlig. När hon noterat detta öppnade hon skåpet och fann till sin lättnad prydligt upphängda eller vikta kläder och ett par stövlar. Hennes uppenbara nakenhet hade inte varit första bekymret, men det kändes lite olustigt nu så hon drog snabbt på sig allt. De svarta underkläderna, de svarta byxorna, det svarta linnet och den grå kavajen som inte riktigt var en kavaj. Stövlarna satt som gjutna, liksom allt annat. Visst var det lite konstigt att det inte fanns några strumpor, men det hade förklarade sig självt så fort hon fått på sig dom. Det kändes rätt och då var det nog rätt. Hur och varför frågorna bearbetades av hennes undermedvetna, själv följde Tia sina instinkter. Hon spände fast armbandet, som faktiskt mer liknade en klocka, runt högra handleden och satte fast det broschliknande objektet, som naturligtvis inte bara verkade vara en brosch, där hon tyckte den passade. Sist tog hon upp datorn. Sedan, efter att hon hade gjort allt detta, såg hon sig om i övriga rummet.

Det fanns inte så mycket att se faktiskt. Bädden, eller kistan, eller kanske rentav kapseln. Ja, kapseln var ett bra namn. Stod mitt i rummet. Vid huvudändan fanns det en stor rund modul av något slag som sträckte sig från golv till tak. På den fanns det också en massa dataskärmar och knappar. Kapseln och modulen satt fast i varandra, men de verkade inte utgöra en enhet. Vidare fanns det en datorskärm som täckte en stor del av högra väggen. På skärmen stod det ”Kod 4” med stora röda bokstäver. Antagligen gick det väl att få den att visa andra saker, men det var inte högsta prioritet just nu. Bakre delen av rummet var tom och främre delen likaså, med undantaget av en dörr av något slag. Den skulle hon strax undersöka, men först en sväng tillbaka till bädden för att se om hon missat något i sin yrvakenhet. Det hade hon förstås. En liten sak. En liten lucka. Hon tryckte snabbt på knappen bredvid och luckan öppnades utan ett ljud. En liten bricka sköts ut. På den fanns det ett litet glas, med någon form av vätska, troligtvis vatten och en liten kopp som innehöll ett litet vitt piller. På den lilla koppen med pillret stod det med små, blåa bokstäver ”motverkar illamående”. Tia svalde pillret och drack upp vattnet. Jo, det var vatten. Hade de tänkt ta livet av mig skulle de väl ha gjort det för länge sen. Vilka de var tänkte hon ta reda på nu. Tacksam var hon i alla fall över att det tydligen inte var utomjordingar hon hade hamnat hos. Trodde jag aldrig jag någonsin ens skulle fundera över. Hon ställde tillbaka kopparna och tryckte på knappen igen. Brickan drogs in och luckan stängdes. Inget konstigare än så.

Härnäst begav sig Tia mot dörren, tanken att den kunde vara låst slog henne förstås, men den tesen var snabbt motbevisad när dörren lätt gled åt sidan när hon närmade sig. Hon fortsatte och hamnade i en korridor stirrandes in i en tom vägg. Lila… Tänkte hon misstroget. Ljuslila. Inte tapet. Fast exakt vad det var för material det visste hon inte. Definitivt inte sten eller betong heller… Hon sneglade ner och såg där en svart, matt bård. Fast kanske inte en bård ändå. Det ser mer ut som någon sorts avlång dataskärm. Nedanför denna var det mörklila som dominerade, med inslag av silver. Hon höjde huvudet och såg åt höger längst utmed väggen. Där, med cirka 1½ meters mellanrum, fanns någon sorts plattor inte helt olika bården i yttexturen, men fyrkantiga, med spetsen ner, som utstrålade ett matt, pulserande ljus. Antagligen för att kommunicera något… Men vad då… Tia vände sig om och såg tillbaka på dörren hon nyss stigit igenom. Den var vit noterade hon förstrött. Påminner om pärlemor…Dessa tankar och noteringar gick på bråkdelen av en sekund, sedan svängde hon till vänster och fortsatte nedför korridoren. Den hade många förgreningar, men Tia fortsatte bestämt att gå. Logiskt sett måste det ju finnas något i slutet av den. Och visst gjorde det. Hon var snart framme och fann sig stående framför en dubbeldörr, också den påminde om pärlemor. Och under över alla under på högra sidan om porten fanns det fyra knappar med pilar till de olika väderstrecken. Det här var kanske ett transportmedel av något slag. Men detta intresserade henne inte lika mycket som dataskärmen till höger om porten. Den hade också texten ”kod 4”, men det fanns dessutom en karta. Hon listade snabbt ut var bryggan låg och tryckte på den pil som verkade lämplig. Dörrarna öppnade genast och hon steg in i hissen. Det fanns inga uppenbara hissknappar så Tia tyckte det var lämpligt med lite improvisation. ”Till bryggan.” Sa hon högt och bestämt. Hon var inte alls löjlig, sådetså. Hoppas det inte finns några dolda kameror... Plötsligt rörde sig hissen, bara lätt, men den verkade röra sig. Tack goda gudar.

Efter kanske en minut öppnades dörrarna i hissen och Tia steg ut. Till hennes förvåning så var bryggan, liksom resten av skeppet hon gått igenom folktom. Det här började kännas mer än något olustigt nu.

Det var inte svårt att lista ut vilken stol på bryggan som tillhörde kaptenen. Den var upphöjd och belägen i rummets mitt. Lite surrealistiskt kändes det allt. Som att stiga in i en tom inspelningsstudio till Star Trek ungefär. Faktiskt riktigt läskigt, när hon kom att tänka på det, så det kanske var bäst att hålla sig till saken. Snabbt gick hon fram till stolen och slog sig ner. Till höger om stolen, eller stol och stol, fåtölj var det väl snarare, men till höger i alla fall fanns det en dataskärm. På den stod det dock inte ”kod röd” utan det verkade vara en tryck känslig skärm, Tia chansade på ett fält där det stod ”sit. info”. Upp kom det en lång text med siffror och ord som hon först inte fick något grepp om. Hon läste om hela texten igen och sedan stod allt plötsligt skrämmande klart för henne...

Hon var ensam. Helt ensam, på hela skeppet. Ute någonstans i Universum, på fel kurs, med fel kunskaper. Hennes besättning låg alla i sina stasis kammare. De var tydligen meningen att de skulle gå igenom sin respektive utbildning på Akademin. Istället var de nu fast i en replika av det tidiga 2000 talet, precis som hon hade varit. Innan skeppet hade lämnat Terra-port hade någon gått in i systemet och… ändrat allt. Den intelligenta datorn som skulle ha hand om säkerheten när besättningen var inkapaciterad hade försatts med någon form av spärr och hade inte kunnat lösa saken förrän nu. Lösningen var att väcka kaptenen. Henne. Mig. Åh, goda gudar, visst ville jag ha äventyr, men det här är ju löjligt! ”Kod 4, kod 4”. Hur sjutton stänger man av den där saken?!! Efter lite klurande så insåg hon vilken knapp det måste vara. Antagligen gick det väl att bara säga åt datorn att vara tyst, men då skulle man säkert använda nåt speciellt uttryck som hon inte hade någon aning om. Som jag egentligen borde veta… Hur fan ska jag kunna lära mig nu? Med den malande rösten äntligen tystad kändes det plötsligt väldigt ödsligt uppe på bryggan. Hon gick tillbaka till lägesrapporten och läste om den. Kanske fanns det något hon hade missat som kunde hjälpa henne… Och så länge hon läste behövde hon inte ta in något annat än den informationen. Hon behövde inte se på de tomma stolarna, de blinkande lamporna, alla dataskärmar med all sin information som hon inte förstod och som för allt vad hon visste kunde vara livsnödvändig just nu. Och med sin egen röst malande i huvudet kunde hon stänga ute den överväldigande, öronbedövande tystnaden. Sedan när hon hade uppammat tillräckligt mycket mod flyttade hon äntligen blicken från den otroliga, men ändå verklighetsförankrande texten till den stora bildskärmen i fören. Länge satt hon där och stirrade ut på alla miljoner stjärnor och det självlysande sjärnstoftet, förlorad i universums oändlighet.

***

Hon vaknade av att hon frös och hade ont i nacken. Hade hon somnat framför TVn? Det brukade hon aldrig göra… Tia skakade bort känslan av rädsla och ensamhet som hotade att kväva henne i samma ögonblick som hon återigen insåg var hon var och slog upp ögonen och rätade på sig. Nej, nu var det dags att ta itu med verkligheten!Höll hon sig bara upptagen så skulle det nog gå bra. Inga tillbakablickar, inga dagdrömmar. Den värld hon hade känt i 19 år fanns inte längre. Hade inte funnits på, ja hur länge var det nu då. Hennes blick gick till dataskärmen och hon drog på läpparna…en sisådär 500 år. Inte så farligt. Hon var ju fortfarande i samma årtusende. Men alltså det var det förflutna. Framtiden. Ska vi inte heller tänka på just nu. En sak i taget. Först och främst behövde hon information. Mycket information och snabbt. Fast snabbt, var kanske inte riktigt möjligt. Hon måste ju ta reda på hur man fick tillgång till infon. För att inte tala om att hon behövde hitta en toalett, sitt rum, andra kläder om det fanns, kanske en dusch, något att äta och dricka… Varför ska allt alltid vara så jäkla komplicerat… Hon reste sig med en grimas och stretchade lite för att få igång blodcirkulationen ordentligt. Nog måste det väl finnas ett kök eller en servering eller något. Visserligen sover besättningen, men eftersom jag blev väckt så måste det ju finnas något som jag kan använda mig av, logiskt sett…

Efter en snabb titt runt i rummet insåg Tia att det fanns ytterligare två dörrar som hon hade reflekterat över innan. Hon började med att gå igenom den till höger sett från hissen. Här var det inte livat. Tydligen var det ett konferensrum av något slag, eller vad det nu hette. Ett ovalt bord med snurrfåtöljer dominerade rummet och här fanns också ännu en stor bildskärm på bortre väggen. Men, det som intresserade henne mest var den anordning på en av väggarna som påminde om en kaffeautomat. Snälla, snälla, snälla! Det fanns två alkover. Den ena verkade vara för…avhämtning och den andra för… avlämning. Det vore verkligen roligt om man kunde den rätta terminologin! Hon suckade tungt och tryckte på den vänstra av de två knapparna, det fanns en ovanför varje alkov, jämte två små bildskärmar. På skärmen stod det plötsligt ”Välkommen”, sedan kom det fram två knappar: ”inställningar” och ”beställ”. Hon log stort och tryckte på beställ. Ska man lära sig så ska man. Ingenting hände. Hon tryckte igen och den här gången sa hon lätt: ”En kopp thé, earl grey, med mjölk och två bitar socker.” Hon tvivlade starkt på att hon hade fått det rätt den här gången heller, men blev strax glatt överraskad när en lucka öppnades i botten, en kopp på fat med sked och två sockerbitar sköts upp och fylldes strax med först tevatten och sedan mjölk. Med ett stort leende på läpparna tog hon koppen försiktigt i båda händerna och smakade på drycken. Perfekt.

Med ett problem mindre att oroa sig över gick Tia nu fram till den enda dörren i rummet förutom den till bryggan och tryckte på det ställe som verkade vara rätt för att öppna den. Sagt och gjort. Dörren öppnades och hon kunde stiga in i en vit korridor. Det fanns dörrar till både höger och vänster och uppenbarligen så var det här toaletten. De karaktäristiska dam och herr bilderna var en stor ledtråd, alla lyste med ett grönt ljus vilken alltså betydde att de var lediga. Tia smålog åt sina tankegångar och steg in i ett av rummen.Det var inte så hemskt annorlunda mot för det hon var van vid. Nå, förutom den där vattenströmmen och varmluften. Hu! Mentalt bockade hon för toalett på sin lista och gick tillbaka till bryggan. Nästa sak på rangordningen var dusch och ombyte. Hon satte sig vid sin egen dataskärm och letade fram en vägbeskrivning till Kaptenens Hytt. I förbifarten tittade hon också var den andra dörren på bryggan ledde till. Som hon misstänkt så låg där hennes ”kontor”. Där kunde det kanske finnas mer information till henne senare, men en sak i taget. Nu gick hon alltså till hissen som tog henne till däck 4.

Från hissen på däck 4 var det inte alls svårt att hitta hennes hytt. Eller svit kanske var ett mer passande ord. Våning, lägenhet. Stor var den i alla fall. Sparsamt, men smakfullt inredd. Den kändes direkt som hemma. Vilket antagligen var meningen. Här fanns ett skrivbord, en datorskärm, en stor säng, två byråer, två soffor, några fåtöljer, några bord… Några och några, kan du inte räkna människa? Lite annat smått och gott fanns det också, inklusive något som påminde om ett minikök… hon fick väl gå en ordentlig runda sen. Två dörrar förutom ”ytterdörren”. Den ena ledde till badrummet och den andra till en kombinerad garderob/omklädningsrum. Walking closet, inte illa… Garderoben hade också en dörr ut till badrummet. “De tänker då på allt, de små raringarna…”

Tia var inte beredd på att höra en röst, även om det var hennes egen och den kompakta tystnaden som följde var nästan mer än hon kunde uthärda. ”Dator öppna musik biblioteket.” ”Musik biblioteket öppnat.” Jaså den kan säga annat också. Man ska vara tacksam för det lilla… ”Visa på stora skärmen.” Herregud vad mycket att välja på. Få se nu…teman. Immortality. Ja, varför inte. Random… Såja…Plötsligt flödade ”Who wants to live forever” från de osynliga högtalarna. Deprimerande. Vad är det här då. Courage. Subtitles… Making it on my own. Passande. Random, ja tack… ”It´s my life, it´s now or never…” Tja, det duger väl. Undrar om det är vatten i duschen...finns väl bara ett sätt att ta reda på det. Hon klädde av sig och gick in i duschkabinen. Helt tillförsluten var den, men det gick ju det också. Jaha och hur funkade det här… Det kändes lite småkyligt här inne, inte konstigt kanske, med tanke på hur länge sen det var den blev använd sist, om den nu någonsin hade blivit det. Våga och vinn… Snabbt tryckte hon på den knapp som kändes rätt och stålsatte sig. Med handen precis vid dörröppnaren var hon fullt beredd att rusa ut ifall hon plötsligt skulle bli översköljd av kallvatten eller något annat otrevligt, men genast efter att hon tryckt på knappen började vattnet flöda, perfekt tempererat. ”Dator en ballad, tack.” Musiken ändrade genast karaktär och Tia lutade sig tillbaka mot en av väggarna och slappnade av.

Hon stängde av tankarna för ett ögonblick och lät återigen det undermedvetna handskas med situationen. Efter lite trixande hade hon också lyckats hitta och använda dusch crémen och det kombinerade schampo & balsamet. Hon avslutade med lite svalare vatten och sen tryckte hon på det som verkade vara en tork. En våg med varmluft började cirkulera. Det fanns en sista knapp som verkade intressant hon tryckte ner den och ett uttryck av förtjust förvåning spred sig i hennes ansikte när hela hennes kropp sprejades in i hudlotion. Hela kroppen förutom ansiktet, det smorde hon in själv med den lotion som fanns i en liknande behållare som schampot. Det här kunde hon definitivt vänja sig vid. Det blir du så illa tvungen till…Den här gången kändes dock tanken inte riktigt skrämmande utan mer upphetsande, hon log och tog sig ut ur kabinen i ny och mer äventyrslysten anda. Det här var trots allt vad hon drömt om och man ska ju alltid göra det bästa av situationen…

Efter att ha kollat igenom toalettskåpen och hittat en deodorant av något slag och en lipsyl var det dags för en tur genom garderoben där fanns det en hel del att välja på och allt var givetvis i hennes storlek, hon skrattade till av tanken, konstigt hur fort man vänjer sig. Det fanns fler uniformer, alla hängandes i en prydlig rad, även hattar och högtidsuniform. Högtidsklädslar, mjukiskläder, skor, schalar…

Tia stannade lite extra än hon egentligen behövde för att njuta lite av hela härligheten, men sen tog hon på sig gymnastikskor, ett par mjuka, vita byxor, ett vitt linne och en vit, mjuk träningsjacka. Kapten eller inte, det fanns ingen på skeppet att klä upp sig för. Inte för att uniformen inte var bekväm, men träningskläder var alltid träningskläder och hon planerade inför en lång dag. Håret satte hon upp i en enkel svans i nacken, skönt att hon hade kvar sitt långa hår tänkte hon när hon stod framför spegeln och inspekterade sig själv. Hennes ansiktsdrag var ungefär de samma, men ansiktet och hela kroppen var betydligt mer vältränade än hon var van vid. Alla ojämnheter i hyn var borta. Inte för att hon någonsin haft mycket problem med sånt, men verkligen varenda blemma och skönhetsfläck och alla ärr på hela hennes kropp var borta, däremot var hålen i hennes öron kvar av någon outgrundlig anledning. Glasögon verkade hon inte behöva några, men ögonen såg likadana ut som alltid. Hon var lätt solbränd, konstigt med tanke på att hennes kropp nog inte sett solen på x antal år, men antagligen så hade det funnits någon form av solarie funktion också i kapseln. När hon inspekterat färdigt, tog hon en sista titt på rummet innan hon bad datorn att stänga av musiken och gick ut genom dörren för att möta sin första dag som kapten på skeppet Ygdrasil.

***

Allra först tog hon ännu en tur upp till bryggan där hon denna gång svängde in genom den högra dörren som ledde till hennes arbetsrum. Här var den genomgående färgen vitt med inslag av grått och silver. Ett behagligt rum att arbeta i, det fanns ett stort skrivbord i halvtransparent material, två bokhyllor vid en vägg, ett soffbord med en soffa och två fåtöljer runt, vid en annan vägg stod det vita sittpuffar flankerade av två byråer, i rummet fanns också ett helt inglasat vitrinskåp som var tomt. Det fanns stora fönster ut mot natten utanför. Hon såg drömmande ut ett ögonblick innan hon resolut gick och satte sig vid skrivbordet och den datorskärm som fanns där. På skärmen fanns några olika ikoner bland annat en som det stod Aktuellt Uppdrag på och en med meddelanden som pulserade med ett rött ljus. Med tanke på hur länge hon hade sovit så var det kanske bäst att kolla posten först, men med tanke på hur lite hon visste kanske det var bättre om hon läste igenom uppdraget en gång. Med en suck med tanke på gårdagens inaktivitet, oursäktlig tyckte hon nu, tryckte hon på uppdragsknappen.

11 mars 2503 AD, 300 AW, Little Hope, Terra Port, Jorden
Orders Issued by: Earth Command
Via: General F. L´yang (Féand L´yang)
To be carried out by: High Fleet Academy
Via: Colonel J.M. Rowans (John Martin Rowans)
And ultimately by: Captain T. Måshamn (Tiaslin Måshamn) [DSS (deep space ship)Ygdrasil, United Earth Federation Fleet] och besättning [a Vol. as predec.] (and volunteers as predecided)
Bifogat : Vidare Detaljer, Numerisk Information.
Privat Bifogat: Min vän… [Varning: Ännu en privat bifogad fil skickades innan hyperfart inleddes. Meddelandet blev skadat. Visa skadat meddelande?]
tMiaSB (the Mission is as Specified Below)
Primära uppdraget: Att åka till Sinniva [B511] systemet och analysera samt kolonisera 4:e [fjärde] planeten.Att stanna inte mindre än 3 månader och inte mer än ett år för att agera som säkerhet för kolonisterna samt uppehålla lag, ordning och tjäna som UNEF´s representanter. Att lämna ett observations/säkerhets team på planeten för fortsatt analys och arbete som ovan spec.Sekundära och slutliga uppdrag:Att fortsätta resan genom rymden, med okänd destination, men med målet att finna nya världar att kolonisera och intelligent liv att interagera med enligt protokollen.

Mycket mer än så stod det inte. Kort och koncist. Hon lovade sig själv att läsa igenom detaljerna så fort som möjligt, men först måste hon läsa de privata meddelandena. Vad var grjen med tvåspråkigheten förresten, en del saker var på engelska, en del på svenska. Udda.

13 mars 2900 AD, 300 AW, Little Hope, Terra Port, Jorden
From: Colonel J.M. Rowans
To: Tiaslin Måshamn
Subject: Min vän…

Jag förväntar mig inte att du kommer att ha fått några reella minnen tillbaka än, gudarna ska veta att det kommer att ta sin tid. Men jag vill i alla fall vara den första att gratulera till en lyckad operation. Regressionsterapin funkade alldeles utmärkt. Ändringen från 40 årig kapten till spädbarn gick alldeles förträffligt. Var lustigt att hålla dig i armarna som liten bebis, med tanke på alla de gånger du kallat mig detsamma. Saknar dig dock redan, är otänkbart ändå att du ska få chansen att leva två liv. Förhoppningsvis kommer jag fortfarande vara vid livet när du vaknat upp från din skönhetssömn så du kan slå mig en signal och säga hur allt går. 20 år kommer du att vara då och jag en gammal rynkig gubbe, nå medelålders i alla fall. Men jag antar att jag helt enkelt får leva med att ha en liten flicksnärta på armen…

Förutsatt att den där förbannade konstruktionsapparaten funkar så vi får se dig igen innan nästa millennium…

Men som sagt jag förväntar mig inte att du ska ha hunnit få några reella minnen från ditt tidigare liv när du läser detta så jag antar att dessa mina första ord kan kännas overkliga även om du ju ändå har haft mig vid din sida i ”drömvärlden”. Vårt mål var alltid att den världen skulle vara så verklig som möjligt så att du skulle bli så lik dig själv som möjligt och därför inte bli alltför virrig när de gamla minnena börjar komma upp till ytan igen -så du har alltså haft nöjet av att lära känna mig två gånger. Vilket privilegium… Minnesbanken till min kopia uppdaterades för sista gången för två dar sen. Till det kan jag nu lägga en tråkig insittning hos Världkongressen på dess 8:e dag. En kväll ute på stan med vänner för att fira av dig i din frånvaro. Avskedsfesten du var med på var ju faktiskt för ett halvår sen vid det här laget. Kopian får givetvis informationen progressivt…

Ja, vid det här laget har du ju träffat och pratat även med mitt äldre jag också. Det var säkert ett par väldigt turbulenta veckor för dig. Du har ju vuxit upp med min kopia som är allt jag var fram till för två dagar sen när den sista uppdateringen gjordes och jag har levt med detta projekt som du är del av i över 20 år nu. Förhoppningsvis har allt gått så bra som vi alla hoppas att det ska göra. Jag hoppas att denna första tid ute irl kommer vara så bekymmersfri som möjligt för dig, men förstår om det känns underligt. Trots all förberedelse kan det inte vara lätt att behöva lämna ett helt liv bakom sig. Kom bara ihåg att även om allt skedde i ditt medvetande så gör inte det livet du levt mindre verkligt. Alla platser och människor var baserade på verkligheten även om vi givetvis förbättrade skolans resurser för dig när vi ändå hade chansen.

Du kanske kommer ihåg GAT-spelet exempelvis. Det är i skrivandets stund ännu ej lanserat, men vi tyckte att det borde vara en del av träningen på grund av sina uppenbara fördelar gällande IRL-träning. Vi hoppas och tror givetvis att det inte kommer behövas alltför mycket våld eller militär strategi under er tid på Sinniva, men pga av ditt senare uppdrag och sådana vi kan tänkas sända, fann vi det bra om inte direkt nödvändigt att inkludera det i din utbildning så mycket som vi kommer att ha gjort. Hm…detta med att prata med dig om saker som hänt i ditt förflutna, men i vår framtid är lite klumpigt, men jag hoppas att du tar det hela med ro. Det är i alla fall vad våra genetiker och beteendevetare säger att du kommer att göra. Ursäkta, fick det att låta som om du bara var ett vetenskapligt experiment. Så fort du får tillbaka resten av ditt minne kommer du ju förstås att förstå att det inte var menat så, men just nu är läget lite annorlunda.

Som bekant kommer ditt fulla set av minnen inte kunna bli återinsatt (eller återuppväckt, hur man nu vill se på saken. De lärde tvistar, du vet.) förrän tidigast ett år efter uppvaket och det är förutsatt att inget oförutsett, (jo, jag babblar så här ibland, det kommer du också att minnas senare) händer där ute. Vilket jag hoppas att det inte gör, men vi är ju alla mer än lovligt bekanta med lagen om alltings djävlighet. Men, om det är någon som kan klara sig och sin besättning ut ur vilka kniviga situationer det än vara månde så är det du Tia, så låt inte mina ord oroa dig alltför mycket. Du är en av de bästa kaptenerna vi har i den här flottan. (punkt) Jag lämnar dig med några inspelade sekvenser från ditt liv här på Terra och från din avskedsfest så att du kan få lite mer verklighetsanknytning till hela den här affären.
Med hopp om av vi snart kommer att ses eller i alla fall talas vid.
Flyg vackert och simma lugnt.
/John

Upp

© Terese Mörtvik 2007